22. oktober 2019.
Även om det länge funnits muslimer i Sverige, var det först när Turk-Islam föreningen grundandes som organiserad islam blev etablerad i landet. Tack vare föreningens arbete och ny lagstiftning kan svensk islam i dag fira 70 år.
Det har naturligtvis funnits muslimer i Sverige längre än så. Redan 1688 kom exempelvis kamelskötaren ”Shiaba” till Stockholm där han fyra år senare döptes till Nils – efter Nils Bielke som tagit honom till fånga i Ungern och skänkt honom som gåva till Karl XI. Vi känner till fler exempel. Men det skulle ta tid innan muslimer frivilligt flyttade hit. Först var sannolikt den ryske tataren Ebrahim Umerkajeff som 1897 besökte Konst- och Industriutställningen på Djurgården och där träffade Lisa Hult. De gifte sig, fick barn och Ebrahim startade en pälsaffär på Birger Jarlsgatan i Stockholm. 30 år senare kom familjen Arhan från Turkiet, och Akif Arhan öppnade en mattaffär ett stenkast från Umerkajeff, på Birger Jarlsgatan 32.
Sedan dröjde det innan fler muslimer kom. 1943 flydde Ali och Zeinab Zakerov det ockuperade Estland. Zeinab var gravid när de smög ner i en flyktingbåt för att kryssa mellan minorna till Finland. I Helsingfors hann dottern Didar födas innan de var tvungna att fly igen, upp genom landet och in i Sverige över Torne älv. På finska sidan rasade Lapplandskriget och Torneå brann när Ali, Zeinab och lilla Didar tog sig in i Sverige.
Under 1940-talet kom ytterligare några muslimer in i Sverige på ungefär samma vägar. Några av dem via Träskända i Finland, tatarer från Ryssland och Estland hade etablerat sig där i slutet av 1800-talet. Bland dem familjen Soukkan. Osman Soukkan kom från Turkiet men hade sedan 1930-talet varit verksam som lärare och imam i Finland. Där gifte han sig med Emine, fick barnen Türker, Türkes och Gülen och tillsammans flyttade de till Sverige 1948.
Männen i den lilla muslimska kommunitet som nu hade etablerat sig i Stockholm träffades varje lördag på Kjellssons café, som låg mitt emellan Umerkajeffs pälsaffär och Arhans mattbutik. Så gjorde de också lördagen den 22 oktober 1949, då de grundade Turk-islam föreningen i Sverige för religion och kultur. Som namnet antyder var det en förening som skulle verka för såväl turkisk-tatarisk kultur som för islam. Medlemmarna var sekulariserade muslimer och teaftnar och bjudningar var minst lika viktiga som bön och gudstjänster – huvudsakligen var det de större högtiderna som firades gemensamt. Då som nu skrev tidningarna gärna om de fastande muslimerna under ramadan och när man läser reportagen får man en känsla av att journalisterna var lite stolta över att ha en muslimsk församling att skriva om. De gjorde Stockholm lite mer kosmopolitiskt, lite mer som New York.
Bland de första praktiska frågor Turk-Islam Föreningen tog sig an var att försöka ordna vigselrätt för muslimer och en muslimsk begravningsplats. De planerade att gifta sig och få barn i Sverige. Det var i Sverige dessa barn sedan skulle besöka deras gravar. Föreningen försökte också utan framgång få hjälp till en egen lokal eller en moské. 1953 intervjuades Osman Soukkan i frågan av Dagens Nyheter: ”Men vi får ge oss till tåls, säger hr Soukkan stillsamt på sin brutna svenska – han talar i övrigt utom sitt turkiska modersmål grekiska, engelska, finska, tyska och något franska – och tillägger: Den som vandrar långsamt vandrar inte för fort … ”
Sverige skulle inte vara ett invandrarland.
Ett gravkvarter fick de i alla fall och de vingliga gravstenarna står fortfarande kvar på Skogskyrkogården, med mossa i de arabiska skrivtecknen. Den första stenen restes över senegalesen Mamadou Gueye, som kärleken förde till Stockholm 1952 – där han brändes till döds i en arbetsplatsolycka samma år. Turk-Islam Föreningen ordnade med en muslimsk begravning. Men en egen lokal skulle dröja. I decennier hyrde de salar i Medborgarhuset eller Lillienhoffska palatset på Södermalm i Stockholm. Först 1973 fick de en mer permanent bönelokal i Alviks kommunhus. Men då var tatarerna sedan länge i minoritet bland Sveriges muslimer. Flera i grundarkretsen hade dragit sig tillbaka, men Ali Zakerov drev föreningen vidare tills han dog 1975 – med dottern Didar vid sin sida.
Mycket har hänt sedan Ebrahim Umerkajeff kom, och under de 70 år som gått sedan Turk-Islam Föreningen grundades. 1897 rådde ännu det fria folkutbytet och gränserna stod öppna. Då var det långt många fler som reste ut ur än in i landet och mellan 1820 och 1930 emigrerade en fjärdedel av Sveriges befolkning. Under första världskriget infördes en strängare gränskontroll, och trots den stora emigrationen växte ett invandringsmotstånd fram.
I propositionen till 1927 års utlänningslag läser vi: ”Värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt enhetlig, oblandad ras kan knappast överskattas” och att ”arbetssökande utlänningar kunde obehörigen bidraga till att försämra svenska arbetares utsikt till förvärv”. När lagen reviderades tio år senare var de rasbiologiska skrivningarna strukna, medan de arbetsmarknadspolitiska fanns kvar. Sverige skulle inte vara ett invandrarland.
Att islam inte räknades berodde sannolikt på att det inte fanns några muslimer att godkänna när lagen antogs.
Dessa restriktioner till trots lyckades alltså familjen Arhan flytta till Sverige 1930 och den lilla gruppen muslimska invandrare som lade grunden för organiserad islam i Sverige relaterar till en rad politiska förändringar under 1900-talet, förändringar som kan hjälpa oss att förstå det samhälle vi lever i idag.
Samma år som familjen Arhan kom till Stockholm var invandringen för första gången större än utvandringen – huvudsakligen på grund av att emigranter eller deras barn hade börjat återvända till Sverige. Under 1930-talet ökade också trycket från människor på flykt undan mullret i Europa, men för såväl judar som andra politiska flyktingar var gränserna svåra att passera. I alla fall fram till 1942 då regeringen plötsligt svängde och släppte in först norrmän och danskar och sedan finländare, ryssar och balter. När kriget var slut hade fler än 200 000 flyktingar tagit sig in i landet, och bland dessa alltså den handfull muslimer som snart skulle etablera islam på Birger Jarlsgatan i Stockholm.
Också religionslagstiftningen förändrades under dessa år. När Umerkajeff kom rådde sedan 1873 en begränsad religionsfrihet. Svenska medborgare fick lämna statskyrkan, på villkor att de gick med i något annat av staten godkänt samfund: andra kristna församlingar, judiska församlingen, kväkarna, swedenborgarnas Nya kyrka eller det nyreligiösa Christian science. Att islam inte räknades berodde sannolikt på att det inte fanns några muslimer att godkänna när lagen antogs. Lagen gällde, i alla fall på pappret, fortfarande 1949 varför gruppen på Kjellsons fick grunda en förening, snarare än en församling. Först 1951 klubbades den lagstiftning som innebar frihet till eller från religion, och några år senare bytte föreningen också namn till Islamförsamlingen.
I dag finns fler än 700 muslimska föreningar och församlingar i Sverige och inte mindre än sju statsbidragsbärande riksorganisationer.
Den första gruppen muslimer kom alltså till Sverige under en brytningstid. Det ändå ganska lyckade flyktingmottagandet under andra världskrigets slutskede bidrog till att förändra synen på invandring hos svenska politiker och i kombination med den högkonjunktur som följde på freden lade dessa erfarenheter grund för en omfattande arbetskraftsimport. Nu började svenska arbetsförmedlare resa runt på Balkan och i Turkiet för att övertyga folk att flytta till Sverige. Tanken var att de som kom skulle återvända hem, men snart blev det tydligt att många ändå ville stanna och att en politik behövdes för att hantera det allt mer mångkulturella samhället. Genom den så kallade Invandrarutredningen antog Sverige i början av 1970-talet en integrationspolitik som bröt mot tidigare assimilationsideal. Nya svenskar skulle nu inte bara ha rätt att behålla hemspråk, kultur och religion – utan även erbjudas stöd av staten i det arbetet.
I början av 1970-talet fanns muslimska församlingar lite varstans i landet och uppmuntrade av den nya lagstiftningen och Statens frikyrkoråd grundades landets första muslimska riksorganisation, Förenade islamiska församlingar i Sverige, år 1974. Bland grundarna fanns ingen mindre än Didar som skapade kontinuitet bakåt i tiden. Samtidigt innebar en svensk lågkonjunktur och konflikter i Östeuropa, Mellanöstern och Nordamerika till att migrationsmönstren förändrades. Arbetskraftinvandring blev flyktingmottagande och flyktingar från kulturellt mycket olika områden, som Bosnien och Somalia, kom att etablera sig i Sverige.
I dag finns fler än 700 muslimska föreningar och församlingar i Sverige och inte mindre än sju statsbidragsbärande riksorganisationer, detta samtidigt som majoriteten av de hundratusentals personer som definieras som muslimer i demografiska uppskattningar är sekulariserade. Medan migrationspolitiken skapat en allt mer heterogen muslimsk befolkning har integrationspolitiken gynnat en organisatorisk homogenisering av islam i Sverige – som i sin tur bidragit till att politiker, journalister och allmänhet kommit att uppfatta islam i Sverige som en mer enhetlig företeelse än den i själva verket är.
Denna historia är fortfarande till största delen okänd och oskriven
Didar var fortsatt aktiv långt in på 1990-talet och på skolor och arbetsplatser har hon försökt nyansera en allt mer enhetlig bild av muslimer i Sverige. Hon hörs fortfarande på radio, då och då. Hennes föräldrageneration, den första generationen svenska muslimer, är borta och deras barn och barnbarn har generellt assimilerats in i svensk majoritetskultur. Men de bär på viktiga minnen och erfarenheter av svensk 1900-talshistoria, århundradet då Sverige blev ett invandrarland.
Det är i dag 70 år sedan organiserad islam etablerades i Sverige. Sedan dess har mycket onekligen hänt. Islam har en rik och nu relativt lång historia i landet. Men trots att islam och muslimer diskuteras och debatteras dagligen i media, vid köksbord och på arbetsplatser är denna historia fortfarande till största delen okänd och oskriven.
Representanter för Turk-islam föreningen för religion och kultur i Sverige på 1950-talet. Längst ner till vänster syns Osman Soukkan och den andre från höger i samma rad är Ali Zakerov. Foto: Türker Soukkans privatarkiv
/
www.svd.se
Simon Sorgenfrei
Docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola
22. oktober 2019.
